Det var en klar, frisk morgon när vi stod vid foten av Funäsdalsberget. Jag kände en förväntan pirra i hela kroppen. Det hade varit min idé att ta den här halvdagsvandringen – att få dela en upplevelse i fjällen med Erik och vår lilla Leo kändes som det perfekta sättet att skapa minnen.
Jag såg till att ryggsäcken satt ordentligt på mina axlar. Den var fylld med mackor, varm choklad och, såklart, Leos favoriter – hembakade chokladbollar. Solens första strålar sken genom träden och värmde mina kinder. Vi började traska uppför den smala stigen som slingrade sig genom granarna. Leo skuttade fram och tillbaka framför oss, full av energi. “Tänk om vi ser en älg, mamma!”, ropade han. “Kanske till och med ett troll!” Jag log åt hans livliga fantasi och bytte en blick med Erik, som bara skakade på huvudet och log.
Vi tog pauser längs vägen, vid små utsiktsplatser som öppnade sig mot dalgångarna nedanför. Erik, med sitt intresse för historia, pekade ut fjälltoppar i fjärran och berättade gamla sägner och historier om platsen. Jag såg Leos ögon tindra och hur han fyllde i med egna äventyrshistorier – om troll och hemliga grottor dolda bakom stenblocken.
Efter ett par timmar nådde vi toppen. Utsikten var… ja, den tog nästan andan ur mig. Jag satte mig försiktigt på en stor sten och plockade fram matsäcken. Vi satt tätt tillsammans, delade mackor och skrattade åt Leos försök att balansera på stenar som han påstod var “magiska portaler”. Jag och Erik höll varandras händer och delade ett ögonblick av tyst samförstånd – det här var precis vad vi behövde.
När det var dags att vandra ner igen kändes stegen lättare, även om benen började bli trötta. Vi pratade om allt och inget, fyllda av en gemensam känsla av nöjdhet och lugn.
Tillbaka i Prästgården klev vi in i den varma lägenheten, som mötte oss med mjuka kuddar och en känsla av ro. Leo somnade nästan direkt på soffan, insvept i en filt. Jag och Erik gjorde te och satte oss nära fönstret, tittade ut på fjällen och kände oss tacksamma. Det var en perfekt halvdagsvandring – en sådan vi skulle minnas länge.
No responses yet